Konst och kommers. Dessa två termer anses av många konstnärer vara kontroversiella eftersom de inte är säkra på deras innebörd. Kanske kan det bero på att ett konstverk aldrig bör skapas för enbart vinst, utan för att det ”måste” skapas. Det utmanar konstnären, som ibland till och med försöker motstå det, när det framträder med all sin kraft i hans/hennes inre. Den trista vardagen blir ett mindre bekymmer när arbetet bryter fram timme för timme. Till slut är det fullbordat. En mycket speciell belöning följer. Kan det finnas något vackrare än att få självkännedom? Att ha skapat något som kom djupt inifrån och, tack vare en viss talang, har nu sett dagens ljus? Något som åtminstone är i närheten av visionen som fanns där från början? Varför ska man undanhålla detta verk för andra människor som också kan njuta av det och gladeligen vill gå in i en dialog med konstnären och hans verk?